UR FÄRS HÄRADS HÄVDER
AV
NILS M. SJÖBECK
2:dra HÄFTET
LUND 1939
KÄLLOR:
Lunds stads herdaminne av Cavallin.
Carl Gustav Levenhaupt av Levenhaupt.
Svenska adelns ättartavlor av Anrep.
SÖN- och HELGDAGAR 1939.
Tittar man i årets almanacka utvisas följande
dagar att firas som sön- och helgdagar,
inom parentes de som icke äro söndagar:
Januari 1, (6), 8, 15, 22, 29. - Februari 5, 12,
19, 26. - Mars 5, 12, 19, (25), 26. - April 2,
(7), 9, (10), 16, 23, 30. - Maj (1), 7, 14, (18), 21, 28, (29). -
Juni 4, 11, 18, (24), 25. -
Juli 2, 9, 16, 23, 30. - Augusti 6, 13, 20, 27. - September 3,
10, 17, 24. - Oktober 1, 8,
15, 22, 29. - November 5, 12, 19, 26. - December 3, 10, 17, 24,
(25, 26), 31.
SÅNG OCH MUSIK.
Under rubriken sångkör i Södra Åsum insmög sig
en något felaktig uppgift i första häftet
men så fick jag också i en anonym skrivelse, en trevlig smörja
och den kan harvas.
Så när jag i slöjan lyfte
över sångens sköna bok
sveptes jag ner i ett töcken
så att något kom på tok.
Snällt får jag således hålla mig inhyses men som
sångarsällskapet uppträtt offentligt och
dess sköna stämma ibland svänger ut i rymden, kan jag ej
underlåta nämna det Sjöbo
sångsällskap organiserade sig 1937, men torde bildats omkring
tjugo år förut och av dess
första medlemmar torde endast Karl Möller född 1899 kunnat hålla
sig kvar. Sång, musik och
dans står festen när och sångarsällskapet i Sjöbo har i övning
framskridigt så långt att det
kunde i operett uppträda den 17 februari 1939, varvid huvudrollen
hela tiden utfördes av
sömmerskan fröken Astrid, inför en intresserad publik som med
ljudlig handklappning ville
visa hur bra den utspelades.
Numera påträffas sällan spelmän som äro bosatta
ifrån större samhälle ute på landsbygden.
På 1800-talet fanns det gott om personer som kunde spela antingen
dragharmonika eller
fiol. Många musikanter skulle kunna bli uppräknade uti Färs
härad, om vi velat göra
oss besvär, men det här taget nöjer vi oss med ett fåtal
hemahörande i Sjöbotrakten. Hans
Gran i Sjöbo lät ofta tonerna ljuda från sin fiol inför en skara
ungdom, samlade på en loga
eller i en skogsdunge. Ola Persson i Omma och Lars speleman
gjorde även mödan att tåga
ut i bygderna, den sistnämnde hade vid många tillfälle äran få
spela vid Bjäraled,
ibland åtföljd av Karl Pålsson. Före dem hade man i Omma de båda
bröderna Andersson,
Nils och en bror till denne, kända som duktiga fiolspelare. I
Lövestadstrakten sköttes fiolen
av Rydberg, i Björka av Jöns Johansson och i norra Färs av
Trobeck.
Tänk oss vid fiolens toner
ungdom svänger sig ikring,
ystra flickor, glada gossar,
bringas slutna uti ring.Då försvinner sorg och smårta,
glädjen sjuder högt i barm,
gossen bjuder sedan söker
föra flickan kring sin arm.Nu skall tackten träda dansen,
toner bjuda upp till vals,
älskligt föres två tillsamman,
ingen suckan höres alls.
VID SJÖBO.
Det gångna året inbjuder oss till en ovanlig
sevärdhet ute på Sandbäcks mark, inom Sjöbo
municipal. Ett stort hus med två våningar utom källare lät
Norrman uppföra där år 1938.
Högre än de andra husen synes det på långt håll, mot landsvägen
står det också närmast,
så att gångbanan där har minskats i bredd, vilket tycks bli lite
otrevligt.
Byggnaden ligger invid Sjöbo gräns och nu är det
många år sedan en hemmansägare i
Sandbäcks rödjer, sålde marken där den står, jämte en ännu större
jordrymd omkring ett
tunnland eller något mer. På jordstycket fanns inte hus då Per
Nilsson (Mickel) ägde det. Han
var den förste som uppförde hus på platsen. Förut bodde han med
sin andra hustru Kjersti
Olsdotter (Tufve) nere i Sandbäcks by på Jöns Mårtenssons ägor,
eller på samma hemman
han många år förut som hoveribonde innehaft. Nu fingo de ej bo
där längre, ty den del av
huset där de hade sin bostad skulle rivas och så såg han sig
tvungen bygga eget hus. Till en
början uppfördes detta mycket anspråkslöst nästan inte annat än
en hydda, nätt och jämt
så att en mickel kunde krypa in och fick heta Peterslust. Det
blev dock en tillfällig bostad
ty snart uppförde han ett bättre hem, i jämförelse lika bra som
andra bostäder. Med Kjerstin
hade han gift sig i ålderns sena höst, kort innan han begynte
uppföra sitt nya hus men
hade med henne inga barn. Dagen då de skulle vigas gingo båda i
vanlig arbetsdräkt till
Brandstad, ty folk i hembygden skulle ej veta därom. I Brandstads
smedja byttes om nya
kläder och jag håller för troligt att de förenades inom kyrkans
murar, där prästen många
gånger höll föreläsning med sina konfirmationsbarn. Under barnens
närvaro ägde den
höga förrättningen rum, så att dessa vid hemkomsten hade något
att berätta för sina när-
maste. Emot sin första hustru Boel Nilsdotter hade han visat sig
brottslig och otrogen.
Med denne hade han sonen Anders och Brandskog som han någon gång
kallade sig, sades
även haft förbindelse med Tulesbo Kjerstins mor och det troddes
att Tulesbo Kersti som
dog 1937 i Sjöbo ålderdomshem var hans naturliga dotter.
På Peterslustplanen uppstod senare flera hus, ty
marken styckades till olika köpare,
bland vilka Nils Larsson (Råby) var en. Denne hade bott innan han
1883 uppbyggde huset på
sin inköpta tomt vid landsvägen i en usel koja nere under den
höge Sandbäcksbacken i röd-
jerna, där regn och storm bröt sig genom väggar och tak, med
hustru och många barn. Dot-
tern Karna och hennes man Vesterdahl inköpte huset ett par
decennier senare och då han
råkat på obestånd tillföll det Johan jönsson en son av Jöns
Persson i Grimstofta som även
tillhandlade sig på nummer tre Sandbäck flera tunnland jord av
Hans Andersson, men något
senare sålde båda fastigheterna till O. H. Ström. Utav den
sistnämnde tillhandlade sig Norman
huset vid landsvägen sedan han sålt sina rättigheter i
busstrafiken Ystad-Sjöbo och
därmed stod som en rik man.
Längre ute på väster men söder om banan
uppfördes 1938 på lantbrukaren Per Larssons
ägor en rad ej mindre än fyra bostadshus ägda av Karlsson,
Lövgren, Elvström och
Johansson och en cementfabrik tillhörande den sistnämnde.
STATISTIK.
Under år 1938 föddes i Södra Åsum 44 personer
(19 m., 25 k.). Döda 31 (15 m, 16 k.),
vigde 28 par. Genom döden upplösta äktenskap 12 (5 m., 7 k).
Inflyttade 238, utflyttade
271. Folkmängden minskad med 20 utgjorde 31/12 1938 2,897
personer (1,430 m., 1,467 kv.).
Nyssnämnda dag fanns i Ilstorp 165 personer, i
Vesterstad 1,527, i Östraby 1,699, Röd-
dinge 621, Ramsåsa 445, Öved 773, Björka 190, Ö.Kärrstorp 1,155,
Brandstad 773, Vomb 348,
Lövestad 2,157, Frenninge 2,093, Vollsjö 1,537, Vanstad 1,457 och
Tolånga 1,419.
Malmö 151,384, Hälsingborg 61,372, Lund 26,836,
Landskrona 20,073, Kristianstad 15,549,
Trelleborg 14,028, Ystad 11,060, Höganäs 6,770, Eslöv 6,085,
Ängelholm 5,943, Hässleholm
3,610, Simrishamn 2,694, Skanör 614, Falsterbo 438.
TRETTIOTRE.
Skall jag bli omkring 100 år. Föddes 1866 den 9
november. Delas åren på nämnda år-
hundrade erhålles två gånger 33 år, 5 månader, 4 dagar. I Harlösa
kyrka vigdes jag med
Elise Persdotter den 21 april 1900. Jag var då 33 år, 5 månader,
12 dagar. Hon avled den
13 september 1933. Vi voro gifta i 33 år, 4 månader, 22 dagar.
Jag var då 66 år, 10 må-
nader och 4 dagar. Halva åldern härav utgör 33 år, 5 månader, 2
dagar. Då jag köpte mitt
lantställe hade min far haft detsamma i 33 år och några månader.
Då jag omtalat detta för
en flicka och undrade om jag skulle uppleva 33 år som änkling
sade Jane, gift er så lever ni
kanske inte och blir 100 år. Här säger jag likväl till sist: Ske
Guds vilja.
1. MIN FARFAR.
Anna Bergs två yngsta barn sonen Sven och
dottern Bengta föddes i Omma, Sven den 27
juli 1785 och Bengta den 14 februari 1788. Från det föregående är
det oss bekant att deras
far smeden Nils Sjöbeck fått sitt hemman i Omma på städja av
baron Hans Ramel på
Övedskloster. Lägenheten uppehölls förträffligt och ansågs för
god att gå ur släkten och
då Sven ville stanna kvar i bygden sökte han hos grevinnan Amalia
Beata Levenhaupt få bi-
behålla stället även sedan hans föräldrar gått bort. Då hans mor
Anna Berg den 7 juli 1815
avled i Omma hade hans därmed ordnat så att han satt lika säkert
kvar i gården som förut.
I flera år hade han då varit gift och hade barn så stora att de
nätt och jämt kunde säga far-
mor åt hans mor. Hans gamle far flyttade till Öved där dottern
Bengta gift med skräddaren
Nils Thulin hade sitt hem, likväl är inte otroligt att han någon
tid också bodde i Öveds
kyrkohus. Han dog den 3 april 1821 omkring 88 år gammal. Angående
hans födelsebygd
svävas det i okunnighet, ty i kyrkoboken står dels att han är
född i Ulstorp, dels i Köpinge.
Namnet Sjöbeck skall ledas från en dragonkorpral. Hans far torde
med all sannolikhet
ha varit smeden och ryttaren Mårten Sjöbeck i Ulstorp vilken även
räknas som stamfadern
för bibliotekarien Pontus Sjöbeck i Lund. Ingen plats höll
farfarsfar så kär som Övedskloster,
där hade han vistats sin bästa tid, där ville han också vistas
sin sista tid. På Öveds kyrkogård
fick han också sitt sista vilorum med ett träkors över sig.
Bengta hans yngsta dotter stod
honom närmast, kanske hon var mer mån om honom än sina syskon på
hans äldre dagar och
vi anta att hennes barn, bland dem dottern Johanna, född 15
januari 1812, gärna höll sig i
hans närhet. Johanna, bosatt i Vollsjö som änka efter garvare
Vetterlöv, som avlidit om-
kring 1848 i pesten i Ystad, råkade i större fattigdom, men
visade sig därunder som den vän-
ligaste och älskligaste kvinna vilken kunde tänkas. Av hennes
barn förblev Nils Gottfrid
Vetterlöv (död 1909 vid 68 års ålder) bosatt i Vollsjö, där han
utövade en slags hotellrörelse
ofta under bekymmersamma villkor. Han var gift med Charlotte
Vahlberg och är deras dotter
Valborg Hillevid, född 8/12 1885, gift 19/8 1908 med Albert
Kristian Louis Rosenberg, sedan
1926 kyrkoherde i Kyrkheddinge. Av deras tre söner är Kjell
Gunnar född 22/1 1912 förste
notarie i Eslövs och Frosta domsaga.
Färdas man i allén på vägen från Övedskloster
mot Torp i dalen vid ån och håller blicken
riktad mot borgen, ses en port av järn infattad i stenmuren.
Tider igenom har den såsom
låst ej fått knarra på sina gångjärn, århundraden är det sedan
den smiddes av smeden Nils
Sjöbeck och till heder för ägarna av Övedskloster har den fått
behålla sitt första utseende.
Likväl torde den ej vara ensam i sitt slag, ty det säges att på
gården skall finnas två till,
med samma utseende.
2. LÄKEKONSTER.
I Öved och trakten däromkring fanns en period
nästan ingen person så kunnig i läkekonster
som farfar och hans far ända till dess doktor Åberg slog sig ner
på Blommeröd och vete-
rinär Granberg i Brandstads socken. Örter och andra dekokter
användes som läkemedel
vilket i de flesta fall gick bra, dock ibland något egendomligt
vilket visas av följande.
Vid ett tillfälle erhöll Nils Sjöbeck besök av
en för tandvärk utsatt man, vilken fick göra
sitt inträde i smedjan varest smeden band ett snöre om tanden och
sedan fästes i skruvstädet.
Här måste han nödgas under plågor titta på smeden medan denne
värmde sitt järn, vilket
ej drog ifrån fyren förr än det gnistra och sprutade eld. Gripen
av fasa ryggade mannen
tillbaka då han såg smeden med det varma järnet i hast närma sig
spetsen av hans näsa.
Efteråt bekom det honom dock ganska väl, ty samtidigt som han av
förfäran rykte till och
slet sig lös, upphörde värken.
Hur sonen Sven stillade näsblödning må även
nämnas. Åke Olsson (f. 1792 i Araskoga, d.
1871 i Omma) råkade ut för så häftig och långvarig näsblödning
att han måste intaga sängen
och hans anhöriga började frukta det värsta. Alla blodstillande
medel förblevo lönlösa och
den angripne började nästan ana sin hädanfärd, då bud avgick till
farfar om han ville
komma dit och ge sitt råd. Så fort sig göra lät infann sig farfar
och fick se hur betänkligt det
var för Åke. Snart hade han också klart för sig att blödningen
uppstått genom kroppens
allt för höga värme. Därest hjälp skulle ernås måste denna
motarbetas och för att få Åke av-
svalnad hämtades en spann kyligt vatten, som farfar kastade över
Åke i bädden där han låg.
Vattnet verkade så, att blodflödet genast avstannade och Åke åter
kunde lämna sängen,
kry igen om några dagar.
Sven Sjöbeck (f.27 juli 1875, d. 6 december
1860) trivdes bäst i Omma, där han också livet
igenom förblev bosatt. Grevinnan Amalia Levenhaupt hade lämnat
honom säkerhet på
bostaden så lydande:
Smeden Sjöbecks yngste son Sven lemnas
tillstånd att efter faderns död behålla huset
med samma villkor som dess fader det innehaft.
Övedskloster den 8 juni 1806.
A. Levenhaupt.
Då grevinnan Amalia Levenhaupt utlämnade denna
säkerhet, styrde hon med säker hand
det ståtliga Övedsklosters gods. Farfar stod som en yngling på 21
år, vilken liksom så
många andra, ännu inte hunnit med att anskaffa varaktig fästmö.
Vem som skulle bli
hans livs ledsagarinna visste han inte då. Nu var hon endast en
flicka på fjorton år, men ett
par år senare friade han till henne och vid sjutton års ålder, år
1809, står hon som hans
brud. Min farmor Hanna Larsdotter, f. i Hemmestorp, Everlövs
socken 19 september 1792,
d. i Omma 19 juli 1857, hade han vunit på ett säreget sätt.
3. VID ÖVERGÅNGEN.
Efter Otto Ottosson Lindenovs bortgång 1632
finner man hans broder Fredrik som herre
till Övedskloster. Han var gift med Beata Ulfeld och hörde till
de med det svenska rege-
mentet missnöjda herrarna varför han 1666 sålde Övedskloster till
fältmarskalken greve
Karl Mauritz Levenhaupt. Han skrev sig till Raseborg och
Falkenstein och var två gånger
gift först 1646 med Dorotea Vrangel f. 1627, d. 1654 och sedan
med Anna Maria Cruus, d.
1716.
En plan tyckes utstakad vid övergången av Skåne
från Danmark till Sverige med anledning
att förmå den skånska adeln till försäljning av sina gods för ett
av vederbörande utsatt
värde. Övedskloster till 13,420, Vollsjö 9,900, Tulesbo 3,375,
Snogeholm 3,306 danska
riksdaler och nämnes som herrar till dem krigaren Kristoffer
Delficus Dohna, Nils Bååt,
överste Gunther och sekreterare Giliusson. Det är troligt att
Dohna som var till börden
holländare och gift med Anna Oxenstjerna, ej kunde inlösa
Övedskloster, fast han på
slagfältet segerrikt sökt höja Sveriges ära och storhet.
Greve Levenhaupt tillhörde en av Sveriges ädlare
släkter, härstammade i fjärde led från
Gusav Vasas svärfader, riksrådet Erik Leijonhuvud och i elfte
från konung Valdemar i Sve-
rige, dog kort efter det han köpt Övedskloster i Stockholm och
den 12 december 1666 begrovs
i en kostbar blykista med Kristusbild på locket, starkt förgylld
i Riddarholmskyrkan, där hans
vapen ses. Han sattes den 14 maj 1655 i arrest för det han svarat
konung Karl 10 med hårda
ord, men släpptes snart lös. Hans första fru Dorotea Vrangel var
dotter av Hans Hansson
Vrangel med Hillevi Posse. Han var född 1620 såsom son av greve
Johan Kasimir Levenhaupt
och Sidonia Grip och broder till fältmarskalken Gustav Adolv,
riksrådet Ludvig Veirick och
överste Axel Levenhaupt. Med Anna Maria Cruus hade han flera
barn, Sidonia, f.1659, d.
1739, gift 1687 med Gustav Cruus, f. 1649, d. 1692 - Axel Johan
f. 1660, död 1717 - Anna
Katarina f. 1661, d. 1740, gift med sin kusin generallöjtnant
Gustav Fredrik Levenhaupt,
f. 1658, d. 1723 - Karl Gustav f. 1662, d. 1703 - Sten Kasimir f.
1662, d.1687 - Brita
Dorotea f. 1663, gift med sin kusin general Adam Ludvig
Levenhaupt f. 1659, d. 1709
Sofia, ogift - Mauritz f. 1666, d. 1735.
I sitt äktenskap med Dorotea Vrangel hade Karl
Mauritz Levehaupt inga barn. Anna Maria
Cruus var dotter var dotter av den rike ämbetsmannen Johan Cruus
och dotterdotter till Axel
Oxenstierna. Vid Levenhaupts bortgång efterlämnade han en
tjugofyra årig änka med 7
barn av vilka det yngsta var knappt sex månader. Med nit och
omtanke ägnade hon sig åt
skötandet av de stora egendomar, spridda i Sverige, Estland,
Livland, Norge och
Tyskland, hennes make efterlämnat. Vid arvskiftet 1682, genom
lottdragning, tillföll Öveds-
kloster Sten Kasimir, därvid Karl Gustav erhöll sin andel i
penningar. Sterbhusets gemem-
samma affärer sköttes av brodern Axel som för att kunna klarera
de genom reduktionen upp-
komna kronogravitationerna år 1684 i banken måst pantsätta bland
annat Övedskloster och
det med detta sammanhängande Svansjö. I Cattaro i Dalmatien som
Venetiansk överste-
löjtnant hade Sten Mauritz avlidit och Carl Gustav ingick
kontrakt med kommersekommis-
sarien Bengt Pilcrona att denne skulle på sterbhusets vägnar
inlösa godset på bankoauktion
samt sedan med arvingarna kontrahera antingen han skulle få
behålla det mot vissa räntor
eller sterbhuset skulle vilja inom natt och år inlösa det.
Pilcrona ville ej sedan han på auktion för
21,740 daler silvermynt inropat Övedskloster
fullgöra sitt kontrakt och avstå det, då Karl önskade betala
lösesumman. Således måste
Karl anlita lagens hjälp och efter tre års processer, med stor
omkostnad och mycket besvär,
erkändes hans lösningsrätt i alla instanser och Pilcrona dömdes
att betala ett ansenligt
skadestånd.
Under de två år Pilcrona innehaft Övedskloster
hade han åter pantförskrivit godset i ban-
ken, han och hans fogde Paul Utter förtryckt bönderna, ruinerat
ladugårdarna och skövlat
skogen. Karl fann då tryggast för sin hustru Amalia Vilhelmina
Köningsmark som den 5
februari 1789 gift sig med honom, att i stället för att han
inlöste Övedskloster, hon genom ett
lagligt köp tillhandlade sig detsamma, vilket ock skedde den 17
juli 1691 för en summa av
24,761 daler 8 öre silvermynt, av hennes enskilda medel.
Amalia Königsmark tillhörde en utländsk släkt,
av sällsynt mod, begåvade med ovanlig
skönhet. Hennes far Konrad Kristoffer von Königsmark född 1634,
d. 1673, var son av
Hans Kristoffer von Königsmark och Barbara Maria Agata von Leist,
lämnade för alltid Sve-
rige 1672 och ingick i holländsk tjänst samt deltog under prinsen
av Oranien i fälttågen mot
fransmännen. Han var broder till Johan Fredrik von Königsmark
f.1635, d. 1653 i Rotenburg
av ett fall från hästen. Beata Elisabeth f. 1637, d. 1724, gift
med Pontus Fredrik de la
Gardie, Otto Wilhelm f. 1639, d. 1688 och Maria Agneta f. 1643,
d. 1650. Vid belägringen av
Bonn träffades Konrad von Königsmark av de kringflygande styckena
av en bomb och avled
trettionio år gammal.
Han var gift med Maria Kristina Vrangel, en
halvsyster till fältherren och dotterdotter till
grevinnan Amalia av Nassau som levde omgift med pfalzgreven
Kristian August av Salzbach.
Amalia Königsmark var syster till Karl Johan Königsmark f. 1659,
d. 1686. Filip Kristoffer
f. 1662, d. 1694 och Maria Aurora f. 1668, d. 1728, kallad den
sköna Aurora Königsmark.
Amalia Königsmark född 1663 vistades mycket
utrikes, återkom från utlandet 1722 till
Sverige, bosatte sig på Övedskloster varest hon 30/1 1740 avled.
Med Karl Gustav Levenhaupt
hade hon barnen Carles Emil f. 1691, d. 1743, Ulrika Augusta
Amalia f. 1691, d. 1718, g. m.
Jakob Axel Stael von Holstein och Fritz Königsmark f. 1695, d.
1770. Det var en tur för
henne och barnen att Övedskloster råkat i hennes händer, ty om
Karl Levenhaupt varit dess
ägare hade nog gården i reduktionstiden indragits till
kronan.
ETT RÅD.
På åtskilliga platser uppehöll jag mig vissa
tider i yngre år i Frosta härad även under den
kalla tiden. Om fötterna kändes det ibland svalt, jag fick frost
i dem så att de blevo ömma.
Jag talade därom för min svägerska Hanna Sjöbeck (f. 1867) i
Löberöd och som då läm-
nade följande råd. Strax innan jag efter dagens arbete lade mig
till vila skulle de ömma
delarna tvättas med vatten och sedan linda in foten så att inte
nattkylan trängde till. Ett så
billigt råd följdes gärna, det hjälpte mig och härför kände jag
mig alltid tacksam mot råd-
givarinnan.
BORTGÅNGNA.
Karna Månsdotter Sjöbeck (f. 7 maj 1865, d. 4
januari 1938) föddes i ett fattigt hem i
Ilstorp. Föräldrarna voro Måns Johansson och Karna Hjorth. Hennes
mor var dotter av kri-
garen Jöns Hjorth från Åsum vilken varit med i fejderna på den
tyska jorden därifrån han
försvann och lyckades någorlunda oskadd uppnå hembygden varest
han sökte den första
tiden hålla sig dold för att undgå krigets elände. Tidigt
tvingades Karna anta tjänst hos andra
och erhöll sådan hos bonden Per Andersson i Hörr. Här hos denne
bonde hade Lars, min
äldste bror tjänst i över åtta år. När Lars första gången trädde
in på hans gård hade han
sällskap med sin mor och då var bonden ännu ogift. Fästmön var
samtidigt där på besök,
ty Per hade övertagit sin fars gård och tänkte gifta sig. Anders
Trulson, hans far, var myc-
ket skuldsatt, men gården en större sådan, hade lockat flickan
till viss del gifta sig med Per,
som ej numera kunde sägas ung. Detta var hon med sina endast
nitton år. Elna var också
rik och fick i hemgift många tusen kronor. Hon var född den 25/2
1855 och dotter av den
förmögne Per Nilsson (f. 2/2 1824) på nummer 3 Brandstad och hans
hustru Bengta Nilsdotter
(f. 1820 i Fränninge). Hon hade två bröder Nils /f. 2/12 1852)
och Lars (f. 6/1 1856), och av
dem erhöll den förstnämnde fädernegården.
Per Nilsson tillhörde genom sin mor Anna Maja
den rika släkten Berg och stod i släkt till
min far som näst kusin. Anna Maja Berg (f. 27/4 1778 i Klamby, d.
17/2 1857) var nämligen
dotter av lantbrukaren Nils Berg och Johanna Elisabeth Buntén och
hade 1804 gift
sig med Nils Larsson i Brandstad. I detta sammanhang vill jag
nämna att hennes bror Ola
Berg i Klamby (se första häftet) var farmorsfar till Alfred
Nilsson på Steneberg (född 1887,
riksdagsman 1933 i andra kammaren).
Alfred Nilsson.
För länge sedan har såväl Per Andersson i Hörr
som hans hustru gått till sina fäder, men
ännu står deras gård på sin gamla plats och äges av deras son
Theodor Persson, fastän un-
gefär hälften av ägorna avsöndrades därifrån och tillföll ett
annat av Elnas barn.
I yngre år ingick Lars Sjöbeck äktenskap med
Elisabeth Andersdotter Levau (f. 10/4 1854,
gift 10 november 1882, d. 17/12 1885) och har med henne sonen
Nils (f. 4/6 1884). Hennes
far Anders Levau, bodde i Röddinge och var bror till Nils
Henriksson i Sjöbo Rödjor, vilken
är farfar till muraren Ernst Nilsson i Sjöbo. Efter första
hustruns bortgång gifte han sig
med Karna Månsdotter 16/12 1886 och har den mesta tiden under
sitt äktenskap sedan 1888
varit bosatt på nummer 5 Sandbäck i ett hem han som snickare
själv anrättat. Karna över-
levdes av 3 söner och 5 döttrar.
Johanna Ljungberg (f. 31/3 1852, d. i mars 1938)
tillbringade många av sina sista år i
Sjöbo. Hon tillhörde annars en ätt som i forna tider haft sitt
tillhåll i Björka och
samma släkt som många decennier bebott huset i Stenänga utmed
landsvägen vilket baron
Karl Ramel, Villaåsum, år 1938 lät nedriva, därför att vägen vid
dess rättning drogs
invid detsamma och dessutom syntes urmodigt. Hennes föräldrar
Anna Olsdotter och Nils
Andersson hade haft ett större hemman i Björka, vilket hans far
Anders Jepsson före
honom ägt, men detta hade han iföljd av ett supigt levnadssätt
måst gå ifrån, så att
han därefter måste anlita sin svåger Anders Olsson i Sandbäck om
ett stycke jord,
för att få ett nödtorftigt hem.
OMMA.
I urminnes tider torde Omma haft ett annat
utseende än i våra dagar. Så synes terrängen
om man står på höjderna och kastar blicken över å och äng. Numera
har ån sin gång
ungefär i mitten av byns ägor, kastar sig från Nymölla mot söder
för att svänga om kring en
stor äng, vilken torde bildats genom avsköljning, ty i fördom tid
lär ån ilat mera rakt mot
Björka, än vad den nu gör.
På hällan norr om äng och å hade de flesta av
byns innevånare i äldre tid sina bostäder.
Gårdar och hus stodo mera vitt spridda och inte i en klunga såsom
förhållandet var i många
andra byhem och sträckte sig i öster och väster tämligen långt.
Längst i öster syntes Nymölla
med sina tre längor, men den låg nere i dalen på åns andra sida.
Till kvarnen ledde en grävd
kanal, vars vatten sedan kunde släppas ut på ängen. Ett stycke
sydost därifrån, fastän man
vid Nymölla för backar knappt kunde se stället, låg Ommadala, ett
ställe så gammalt att
man inte vet när det kommit till. Vad Nymölla beträffar så har
denna kvarn förut legat på
Viktor Pers i Sandbäck ägor, över bäcken vid vars sidor
fördämningen ännu är att se och
flyttats från denna plats vid mitten på 1700-talet. De gamle i
min ungdom kunde berätta
därom. Såväl Nymölla som Viktor Pers ägor hörde på den tiden
under Åsums gård och möl-
laren Nils Stenberg torde samtidigt innehaft dessa platser och
flyttat möllan från det ena
stället till det andra.
Samtidigt låg två killemöllor i Sandbäck, för
trehundra år tillbaka och det säges att även
på Otto Bengts ägor skall ännu finnas spår efter fördämningen. I
beskrivning från 1600-
talet talas inte om någon kvarn i Omma. Den tredje kvarnen i Omma
anlades troligen på
1830-talet, byggd av Åke Olsson.
Det har roat oss att i mantalslängden se efter
vilka personer de voro som år 1804 hade sitt
hemvist i Omma. Angående uppgiften om de nämnda personernas
födelseår och ålder är inte
alldeles tillförlitlig ty så har det visat sig i många i 1700-
och början av 1800-talets man-
tals- och husförhörslängder.
Omma 1804, Per Jönsson f. omkr. 1724, hustru
Hanna 1724, Nils Persson 1759, hustru
Bengta 1762, son Per 1788. Nymölla. Per Hansson 1748, hustru
Kjerstin 1755, son Hans 1785, Karl 1788, Per 1789,
Jöran 1792, Pål 1794, dotter Bengta 1784.
Ommadal, Anders Nilsson Önsberg 3/1 1760, hustru Berta. 2
drängar, 2pigor.
Omma by 1. nämndeman Jöns Persson 16/1 1760, h. Kjerstin 7/11
1756 son Åke 12/6 1795,
Mats 2/1 1789, Jöns 15/11 1785, dotter Ana 1797.
Åboänkan Stina, döttrar Stina 1795, Elna 1802.
Åbo Kristen Persson 1764.
Omma 2. Lars Göransson 1768, h. Margareta Jepsdotter 1768, son
Jöns 1791, Jöran 1800,
Nils 1803 (sonen Per 1809), dotter Bengta 1797.
Smeden Nils Sjöbeck 1733, h. Anna Berg 1745, son Sven 9/8 1785
dotter Elna 14/12 1778.
Omma 3. Lasse Lasson 1773, hustru Karna 1773, döttrar Anna 1798,
Boel 1801.
Mats Bengtsson 1762, dotter Sissa 1788, Hanna
1800.
Per Pålsson 1718, h. Stina 1723.
Per Knutsson 1770, h. Anna 1766, son Per 1796, Nils 1802, dotter
Kjerstina 1792, Boel
1800 - Per Jönsson 1738, h. Kjerstina 1779, son Nils 1799, Jöns
1798.
Enevold Persson 1767, h. Hanna 1771, döttrar Sissa 1799, Hanna
1801 Karna 1803, Elna
1805.
Per Pålsson 1753, h. Mätta 1769, söner Pål 1781, Karl 1783, Hans
1791, Per 1795, Nils
1798, Fredrik 1802, döttrar Hanna 1789, Boel 1804.
Omma 6. Nils Rasmusson 1757, h. Hanna 1757, son Anders 1783, Per
1789, Lars 1794,
- John Hansson 1758, h. Ingeborg 1735 - Per Persson 1761, h.
Gunilla 1759, döttrar
Mätta 1792, Hanna 1794, Bolla 1801.
Omma 7. Jeppa Holmberg 1757, h. Gertrud 1759, son Nils 1792,
döttrar Hanna 1789, Elna
1799.
OMMADAL.
Vilket år Nils Hansson Önsberg anlände till
Ommadal är oss obekant men på 1730-talet
finns han där. Innan dess torde han varit möllesven hos Kristian
Ulmberg i Åsum eller
kanske haft dennes kvarn, som låg norr om ån, på arrende. Kanske
hade båda varit ung-
domskamrater eller krigare och tjänat vid ett regemente innan de
anlänt till Åsum. Inte
heller är det otroligt att någon av dem stått under greve Charles
Emil Levenhaupts fanor,
ty 1726 vistades korpral Ulmberg i Öved, då han liksom fästmön
måste undergå kyrko-
skräft, därför att han förfört Cecilia, Nils Vilhelms dotter.
Senare befordrades han till
kvartermästare, från vilken befattning han i äldre år erhöll
avsked.
Inte långt ifrån Öresunds blå böljor hade båda
möllarna fört sin barndoms lek, ty deras
föräldrar bodde ej särdeles långt från vredgad sjö. Önsberg var,
nämligen född i Barsebäck,
och Ulmbergs mor, Agnet Fick, prästinna i Håstad. Den plats jag
likväl håller mest på
och Ulmbergs mor, Agnet Fick, prästinna i äldre tid hade hans
förfäder bott i Kävlinge,
där hans morfar Kristian Fick, död 1689, hade varit
kvartermästare och gästgivare. Dennes
fru Ida Hansdotter gifte om sig 1690 med gästgivaren Trued
Persson. Gästgivare Fick hade
utom dottern Agneta född 1680 flere söner av vilka Hans, född
1675 och gift 1701 med Anna
Fintzler, hade sonen Kristian (f. 1702, d. 1764, gift med
Kristina Andersdotter) som blev möl-
lare i Kävlinge. Ungefär en mil ifrån Kävlinge har man ut till
Öresund, fågelvägen, genom
Västra Karaby och Barsebäcks socknar.
Det var tydligt att Agneta som endast var en
liten tös då fadern dog och modern gifte om sig
på nytt, vid bästa lägliga tillfälle skulle lämna hemmet. För att
bli prästinna gifter hon sig
redan 1696 vid aderton års ålder med Åke Ulmberg, som till börden
var smålänning, och
följde honon till deras herdetjäll i Stora Uppåkra, där han
blivit prebende komminister.
Han var flera år äldre än Agneta och hade sedan han vid 22 års
ålder 1684 tagit student-
examen i Lund åter begivit sig uppåt landet för att bli
skollärare i Gränna. Måhända trycktes
han av fattigdom och tvingades överge lärdomsstaden för att
överta denna syssla.
Gästgivaregården i Kävlinge stod som ett
tillhåll för resande isynnerhet för dem som fär-
dades neråt eller skulle uppåt landet. Antagligen hade Åke
färdats den vägen och på gäst-
givaregården gjort sig bekant med sin blivande fru. Han ville
nämligen bli mer än skollärare,
for åter ned till Skåne fullbordade studierna och blev präst,
utnämndes 1703 till kyrkoherde
i Tranås och Onslunda och dog 1704, efter att i två års tid
vistats inom dessa församlingar
först som tjänstgörande vice pastor.
I innevarande februari (1939) hörde jag en sägen
från Ommadal som kanske låter något
romantisk men ej fullt trovärdig. Den handlar om general
Levenhaupt på Övedskloster efter
hans avrättning vid bortförandet av den avlidnes kvarlevor. Då
skulle två personer från
Övedskloster, kammartjänare Cedervall i Ommadal och Bengtsson i
Barleja handhaft led-
ningen vid bortförandet av den avlidne och sedan skulle den ene
erhållit Ommadal och
den andre Barleja i ersättning för sitt besvär.
Så är likväl ej fallet ty såväl Cedervall som
Bengtsson levde väl samtidigt men långt senare.
Om däremot Önsberg som möjligen tjänat under generalens fanor har
varit en av de båda
herrarna låter inte otroligt medan namnet på hans kamrat som
olyckligtvis greps har ej kun-
nat utrönas. Sedan denne frigivits, återvände han till
Övedskloster, erhöll en stor stenbunden
jordrymd på Åsums fälad, som han skänkt namnet Barleja, men strax
därpå sålde för
250 riksdaler och lämnade orten.
Det tycks som en verklig otur den här tiden
förföljde prästerskapet i Tranås. Kyrkoherden
Knut Fredrikson hade 1702 vid högre ålder avlidit. Efterträdaren
Magnus Peträus åtföljde
svenska armén i Polen, då han 1702 utnämndes till kyrkoherde i
Tranås. Hans svåger prosten
Johannes Hoverberg i Malmö, gift med hans syster Rackel Petrea
berättar i ett brev till
biskop Stenchius 1703 att Peträus dog 1702 i Polen sedan de
släpat honom med sig sjuk i
köld och oväder fjorton dagars tid och blev begraven på en
kyrkogård som anträffades
under marschen.
I den bortgångne Ulmbergs ställe måste en äldre
studiosus Bero Montan under nådåren
uppehålla kyrkoherdetjänsten i Tranås. Gärna ville domkapitlet
att den tidens prästänkor
skulle konserveras och behålla pastoratet. Många yngre prästmän
sökte likväl slingra sig
ur detta system för att gifta sig i stället med sin käresta. Vad
Agneta beträffar tycks hon
kommit förträffligt överens med sin nya pastor till dess han fick
henne till sin "käresta".
Pastoratet fick inte Montan behålla, bättre plats fanns på annat
håll och mera trevligt skulle
de ha om han någonstans i hemorten kunde utföra sitt uppdrag. Han
får komma till Hoby och
Håstad, ett par socknar som ligger tätt vid Kävlinge, således ej
långt ifrån där Agneta
växt upp. Här upprättade Agneta ett spritställe med försäljning
av öl och andra viner, något
som kom till domkapitlets kännedom. Sådan rörelse hade hon lärt i
unga åren hemma hos
modern, av den mente hon skulle hämtas inkomst. Sälja sprit och
bränna brännvin må
anses lika hederligt som sälja andra varor, men supa sig full,
ljuga, svärja, slåss vilket
förekom tidtals på samkväm är något som måste avskys såsom
stridande mot gudomlig
och mänsklig lag.
För min del passar det inte att kritisera Agneta
Fricks företag, ty jag räknar mig i sjätte
led som en av hennes efterkommande. Hon är nämligen min
morfarsmorfarsfarmor, och det
gör sak samma i vad ställning människan är så måste hon som
familjeförsörjare röra sig och
arbeta. Prästernas ställning åtskilliga tider i ekonomiskt
hänseende stod tämligen skral där-
för måste de finna på något som mera kunde lätta deras humör. I
det lilla Ilstorp ställde
kyrkoherde K. M. Struppen upp brännvinsbränneri så det osa av
drank och brännvin i
hela prästgården. Lönen från pastoratet synes liten, sina
predikningar utförde han ordentligt,
vid hemkomsten från kyrkan slängde han från sig rocken och for
omkring i gården för att se
och hjälpa till så att allt ordnades på bästa vis. I mina barnaår
for en gästgivaredotter
Johanna Horney från Markaryd i Småland omkring på marknader och i
gårdar för att sälja
krämsaker. Vid de stora marknaderna i Sjöbo skulle hon vara med,
hon logerade många
gånger i mitt föräldrahem och jag minns en gång hade hon sällskap
med en prästänka från
sin hemort vilken var ute i samma ärende. Denna såg mera
allvarlig ut än fröken Horney
som helt säkert liknade en gammal käring vilken tillika under
sina vandringar tog en tår på
tand så att hon blev full. Johanna Horney hade sett bättre dagar
och en bror till henne
lär ha varit häradshövding i nordvästra Skåne. Hennes kamrater,
smålänningarna kallade
henne för Håonas Johannan.
För egen del, sedan man synat spriten såsom
gästvänlig, tycktes den ha både gagn och skada
med sig. Själv är jag fullständig nykterhetsvän, har ej på åratal
smakat brännvin, påstår
ändå att utan denna vara hade jag nog lämnat jordelivet för länge
sen. Men så var icke den
högstes mening. Då spanska sjukan vid tiden av 1918 grasserade,
angreps jag av en olidlig
halssjukdom under flera dagar. Den åt sig in i vänstra käken så
att där kändes en djup håla
och den natten var inne som jag väntade skulle bli min sista.
Talförmågan hade övergått till
hesa uttryck, så att någon förbättring där jag låg nerbäddad
märktes inte. Talet om sprit
hade jag hört skulle vid sådant tillfälle förtäras som bot emot
det onda och vad söker väl den
nödställde annat än hjälp. Omkring två supar brännvin lämnades
mig till förtäring och sval-
des med en brännande ond tryckning. Under stilla hängivenhet
under den evige Gudens vilja
att om denna natt skulle bli min sista ville jag foga mig ödmjukt
däri, somnade jag. När jag
om morgonen vaknade hade hela halssjukdomen försvunnit.
Talförmågan hade återvänt och
mina första uttryck till min hustru "Nu är krisen över" skulle
jag inte sagt, ty
detta fick jag senare höra åtskilliga gånger. Vid ett annat
tillfälle eller i juli 1934
hästen skenade satt livet åter i fara men till min förbättring
användes nu andra
medel än brännvin.
Tack till Percy Ljunggren för bidraget.