Nötkreatur

Något intressant att veta om dessa djur
berättat av Curt Harrysson, Vressel.

2 september 2010

Våra nötkreatur stammar från uroxar som kan ha förekommit här från slutet av istiden. Människor har hållit dessa som tamdjur sedan stenåldern för cirka 6000 år sedan.
De djur vi ser idag har framavlats för att vara lämpliga som köttdjur (dikor) eller mjölkkor. Ett köttdjur ger efter 18 månader cirka 170 kg nötkött och en mjölkko kan lämna 12000 liter mjölk per år.

Betande nötboskap är utmärkta landskapsvårdare med stor förmåga att hålla ängar och marker öppna. Ett lysade exempel på detta ser man på bilden ovan tagen vid Björkaån. Norra sidan om ån, förgrunden, är beteshage medan på den södra, bakgrunden, har det fått växa ostört.

Den diande kalven på bilden ovan föddes för en vecka sedan efter att kon varit dräktig i 9 månader. Även om den kan äta gräs efter ett par veckor behöver den fortsätta att dia ett halvår för att klara sig. Får den leva och ha hälsan utan mänsklig inblandning kan den bli 15 - 20 år gammal.

En nyfödd kalv väger omkring 35 - 40 kg, en fullväxt ko 600 - 700 kg och en välväxt tjur 900 - 1200 kg. Det varierar naturligtvis mellan olika raser.
En ko på sommarbete äter cirka 60 kg gräs och dricker 50 - 100 liter vatten om dygnet.

Det är kanske lätt att tycka synd om dessa djur som måste gå ute i snö och kyla. De klarar sig dock bra om de har tillgång till foder och vatten och vindskydd. Deras vinterpäls är effektiv så de upplever -27 grader som en människa utan kläder upplever +27 grader. Vi får inte glömma att det normala för djur är att vistas ute året om.
Vinterkosten består av konserverat gräs, drank och vatten.

Vinterfodret tas om hand på sommaren då högt gräs, vall, hugges och torkas i några dagar. Därefter kommer en maskin som pressar det till balar vilka lindas in i plastfilm till ett lufttätt paket. Innehållet kommer att konserveras, mjölksyra bildas med sänkning av pH-värdet. En sådan bal som väger 300 - 500 kg räcker till 15 - 20 djur per dygn och kan lagras i 1 år.

Nötkreatur är idisslare med fyra magar, våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen.

När djuren äter kommer den något slarvigt tuggade maten först till våmmen som är den största, 175 liter hos fullvuxna djur och upptar 80% av den totala magvolymen. Här sker en mekanisk sönderdelning av fodret med hjälp av så kallade papiller ungefär som med ett rivjärn.
I våmmen pågår också en kemisk biologisk process som medger att cellulosa som gräs kan brytas ner. Fodret delas även upp så att grova delar senare kan stötas upp i munnen för att tuggas om, djuret idisslar.

I nätmagen som står i förbindelse med våmmen sker delvis samma processer som i denna.

I bladmage och löpmage sker fortsatt vätske och näringsupptag. Löpmagen har en funktion som motsvaras av den hos enmagade djur.

Det tar sin tid att idissla. Normalt använder en ko 6 timmar för att äta och 6 - 8 timmar för att idissla under ett dygn.

Idisslare har fått rykte om sig att vara farliga för miljön genom att bidra till den globala uppvärmningen. Under processen i våmmen bildas metangas, en växthusgas, som djuren rapar upp.
Att minska på antalet djur och äta mindre nötkött är ingen lösning på detta problemet. Naturbetande nötboskap håller landskapet öppet och bidrar till den viktiga biologiska mångfalden i odlingslandskapet. De har en given plats i ett hållbart jordbruk. Det har också bedömts att de svenska naturbetesmarkerna kan binda 1,2 - 2 miljoner ton koldioxid per år.
Att äta naturbeteskött och dricka mjölk från det lokala lantbruket är snarast ett steg i rätt riktning för de som är oroliga för vår miljö.

De gula lapparna i öronen är djurens personnummer. Kalven får strax efter födseln ett eget unikt nummer. Detta följer den sedan genom hela livet, praktiskt taget ända fram till köttdisken i butiken om den kommer så långt.
På lappen som är gemensam för EU kan man förutom individnumret se i vilket land och på vilken gård kalven är född.

Nötkreatur ser ut att vara snälla fridsamma djur. Mjölkkor är som regel vana vid att ha människor omkring sig, annat kan det vara med fritt betande dikor. Det bästa är att undvika att störa eller komma i närheten av betande djur. Gå aldrig in i en flock och medför aldrig hund i närheten. Klappa aldrig små söta näpna nyfödda kalvar, kon kan anfalla. Om ett djur blänger med fokuserande blick eller råmar rått (brölar), gå därifrån. Man har hört talas om folkilskna tjurar, en ilsken ko är inte ett dugg snällare.

Beteshagen tillhör korna, det är deras plats, om du besöker denna är det som objuden gäst på djurens villkor.

Tänk på djurens hälsa och risken för smittospridning. Mata inte djuren och lämna aldrig matrester eller andra föroreningar där djuren betar.

Det fanns nästan 1500 000 nötdjur i Sverige i december 2009.

Fler bilder på djur och natur.

www.vressel.se